Jag har startat ännu en
blogg, den handlar inte så mycket om att vara mamma eller att vara träningsnarkoman. Den handlar om ett av mina jobb där min arbetsgivare är Forever. Förutom att vara helt egen företagare ingår jag i ett större team med underbara människor! Jag lär mig massor. Jobbar med fantastiska produkter. Finns möjligheter att gå utanför den komfortabla zonen, om man vill. Det gillar jag. Man väljer hur man vill jobba och med vilka man vill jobba med.
Bloggen ja...jag är en människa med lite för mycket perfektionism. Det ska se bra ut, proffsigt. Halvdana grejjer ger jag mig inte på. Allt eller inget. På eller av. Så jag letade efter en logotype för denna
bloggen. Ska jag fixa själv eller bara göra en vanlig text. Längst upp i högra hörnet på
bloggen, en färdig mall hittade jag en bild. På en fin maskros som blommat färdigt. En blåsblomma som barnen kallar den. Den blomman som klär större delen av vår trädgård på framsidan. Som jag har svurit över dessa blommor!! Men helt plötsligt gav den mig en helt ny innebörd. En blomma, ett liv växer upp. Den blommar ut. Och när den är färdig så dör den inte. Den vill vidare och plantera sig på ett annat ställe.
Jag jämför blomman med ett liv, en människa. Bara för att en människa dör så försvinner han inte helt. Han finns kvar. På något sätt planterar han sig på nytt, någon annanstans. Bara för att Ted inte finns idag så finns han så mycket, varje dag. När jag kommer till ett vägsjäl tänker jag Ted. Om det inte känns rätt i magen gör jag det inte. Ted gick alltid på magkänslan. Lyckliga mig som fick ett liv med Ted!
Sen har jag en tredje blogg som jag inte skriver på mer. Den heter
Kära Backeskär. Den hjälpte mig att ta mig igenom det som hände familjen. När Ted blev sjuk. Livet innan jag har nu... Vilken gåva att vara tacksam över livet!