
Jag satt och smålog nästan hela spinningpasset som jag var på idag. Var gäst på Sportlife Domkyrkans lunchklass. Min Ola är ju väldigt humoristisk som instruktör. Men det som fick mej att dra på läpparna var tanken: hjälp vad olika vi är som instruktörer! Och vi som ska teama på Rosa Dygnet 2:e oktober... Spännande hur det ska gå!
Ola gillar att prata väldigt på sina pass. Jag är mer återhållsam och babblar nästan ingenting. Hemma är det tvärtom, jag som babblar på. Ola är den som lyssnar. Stackarn, han kanske inte får en syl i vädret hemma och tar igen det framme på cykeln.
Ola är alltid klädd som en riktig cyklist. Vadderade byxor med hängslen och en cykeltröja i neutral röd färg. Jag är mer klädd som en dansinstruktör. "Wanna be an aerobic instruktör" i färgglada kläder. Ibland pösiga byxor till och med haremhängsbrallor, så långt ifrån cykelinstruktör som möjligt...
Olas musikstil är inte riktigt enligt min smak. Han bryr sig inte så mycket om musiken är bra, bara den har rätt beat och rätt energi till det han vill förmedla, spelar det ingen roll om det är Gummibjörnarna eller Rammstein han spelar. Jag skulle aldrig kunna förmedla en låt som jag inte tycker bra, rent musikaliskt. Personligen tycker han att min musik är bättre än hans.
Ska bli spännande när vi sätter oss ner i verkstaden för att sno ihop vårt "Love is wicked" pass. Jag går långt utanför min trygghetszon, och det gillar ju jag. Undrar vad Olas utmaning blir? Vem vet, han kanske tar på sig rosa baggy pants på passet.